"När det var gjort och du somnade låg jag vaken och lyssnade till väckarklockan på ditt nattduksbord och vinden utomhus och förstod att jag verkligen var hemma, att hemma var i säng med dig, och något som hade närmat sig i mörkret var plötsligt borta. Det kunde inte stanna kvar. Det hade blivit bannlyst. Det visste hur det skulle ta sig tillbaka, det var jag säker på, men det kunde inte stanna kvar, och jag kunde faktiskt somna. Mitt hjärta brast av tacksamhet. Jag tror att det var första gången jag över huvud taget hade känt tacksamhet. Jag låg där bredvid dig och tårarna strömmade ur ögonen och ned på kudden. Jag älskade dig då och jag älskar dig nu och jag har älskat dig varenda sekund sedan dess. Jag bryr mig inte om ifall du förstår mig. Förståelse är grovt överskattad, men trygghet kan ingen få nog av. Jag har aldrig glömt hur trygg jag kände mig när den där varelsen försvunnit ur mörkret."

Stephen King's "Liseys berättelse"