Ännu ett år har gått och minnena blir svagare för varje år. Skönt det.
Jag talar inte om terroristattentatet. Det var fruktansvärt!
Min stora händelse skedde, egentligen, inte den elfte - utan några dagar tidigare. Men "efterskalven" kom då, det är dem jag minns som mest. Det var, för mig, hemskt. Men med stöd av familj, vänner och smärtstillande går allt.
Jag avskyr doften av sjukhus, alltid gjort och inget blev bättre då. Men dropp, sprutor och vitt klädda, sterila människor med anonyma ansikten är numera inga större problem. Jag är nu van. Tyvärr.
Nu tänker jag mig för en gång extra.
Aldrig igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar