Ett års frihet

I veckan var det jubileum. Mitt eget. För min frihet.
Det är ett år sedan jag lämnade ett mycket dåligt förhållande.
Det är ett år sedan jag började jobba med mig själv, för att få må bra igen.

Jag har så sakteliga börjat bygga upp tron på mig själv. Jag kan le igen, utan någon större anledning. Ibland bara till ett glatt minne.
Ja, att jag ens börjat kunna plocka fram glada minnen på egen hand är framsteg det också.

Att jag utåt sett hela tiden varit glad och sprallig, är en lätt fasad man kan köpa i kvartersbutiken.
"Den som skrattar på dagen, gråter på kvällen" var det någon som sa, och ja, det kan man väl hålla med om många gånger.
Men nu slipper jag gråten.

Att vi nu har en rätt så god kontakt, och ett fungerande föräldraförhållande, gör hela delad-vårdnad-om-Elvira-grejen lättare att uthärda.
Det har varit många turer, fram och tillbaka. Bråk och skrik. Överenskommelser. Vänliga ord.
Med tiden kanske det kan bli en vänskap av det hela. Det är det alla skulle må bäst av.

Jag vet att med tiden kommer jag till fullo bli mig själv igen. Eller, så gott som med vissa modifieringar, ska väl tilläggas. Jag har ju ändå utvecklats, mognat, fått andra erfarenheter.

Nog om detta.